Turebergs Friidrottsklubb sörjer beskedet att Pekka Salmi har lämnat oss. Pekka var under flera decennier en av klubbens mest betydelsefulla tränare, och hans gärning har satt djupa avtryck i svensk friidrott.

Pekka skördade sina största sportsliga framgångar framför allt under 70- och 80-talen, då han byggde upp flera generationer av träningsgrupper efter varandra. Hans löpare tog otaliga medaljer på SM, och med Tureberg vann han Dagbladsstafetten tre år i rad mellan 1978 och 1980, och ytterligare en gång 1984. Björn Nilsson är ett av flera stora namn som formades under hans ledning.

Pekka var en pionjär. Långt innan ord som tröskelträning blivit etablerade fick hans löpare höra att de skulle vara försiktiga med för höga millimolvärden. Han mätte pulsen i slutet av intervallerna för att se om någon behövde vila längre - ett tänkesätt som var långt före sin tid. Han var noga med balansen - i träningen, i kosten och i livet. Han introducerade mental träning och avslappning i en tid då det var långt ifrån självklart, och många pass avslutades med Lars-Eric Uneståls mjuka röst i högtalarna.

Pekka hade också ett helhetstänk för hela friidrotten. När en duktig löpare ville byta klubb och gå över till Tureberg kunde Pekka säga nej - han tyckte det var värt att flera klubbar skulle ha bra löpare. För honom var sporten större än den egna klubben.

Det som gjorde Pekka unik var hans människosyn. Han såg löpningen som en del av uppfostran och kamratskapet — inte ett mål i sig. Han inkluderade alla som ville träna, och som mest samlade han en grupp på 45 aktiva omkring sig. Pekka byggde sina aktiva och sin gemenskap med sunda krav. Man behövde inte vara bäst - men man förväntades komma till träningen och stå för sitt åtagande, och han hade svårt för bortförklaringar. Tillsammans åkte de på träningsläger till Kreta, Kanarieöarna, Tunisien och Italien, och på otaliga helgläger — ofta på hans smultronställe Klackbergsgården i Norberg.

Pekkas tävlingsinstinkt stannade inte vid löparbanan. Han var en skicklig pingisspelare och utmanade gärna sina adepter - antingen på Sollentuna kommunalhus, där han till vardags arbetade med samhällets utsatta grupper, eller ute på lägren. Som finne hade han också en självklar kärlek till bastun, och utmanade gärna om vem som klarade värmen längst.

För Pekka, bortsett från alla resultat, var det gemenskapen och kamratskapet som var det mest betydande. En kamratskap som för många blev livslång.

Pekkas betydelse för friidrotten - och för alla de människor som fick förmånen att träna med honom - är enorm. Han var inte bara en tränare. Han var en uppfostrare, en vägvisare och en vän.

Våra tankar går till hans familj och alla som stod honom nära.

/ Turebergs FK genom Mårten Barkvall och Thomas Waldetoft